Min pepparkaksgubbe
Foto: Pia på bloggen MognaMamman
I morgon är det Lucia och Neo och jag har förberett dagen med hans pepparkaksgubbe-look. Tyvärr är han inte lika förtjust i sin pepparkasdress. När jag fotade dessa bilder var han mest förvånad över sin mamma som bullade upp honom mot kuddarna i sängen och sprang omkring och tjöt: "Du är så söööt!" Usch, stackars barn.
Jag hade många bestämda uppfattningar innan jag fick barn. Du kanske känner igen: "När jag får barn ska mina barn sitta still vid matbordet" eller "När jag får barn ska jag prata vuxenspråk med dem när de är bebisar - va töntigt att låta som en bebis, då lär de sig aldrig att tala". Eller kanske: "När jag får barn vägrar jag att sänka volymen på TV:n när de sover - de får anpassa sig efter mig".
Du kan ju räkna ut vad jag gör...
Jag trodde heller aldrig att jag skulle bli en av de där jobbigt hysteriska mammorna som tycker att sitt eget barn är så bedårande i alla lägen och då vill att alla i omgivningen ska fascineras på samma sätt. Jag har väl inte gått så långt - än. Men jag erkänner att jag hade en stor lust att ta en mumsbit av Neo som pepparkaka eftersom han är så söt!
Dop med familjen och vacker sång
Neo döptes i Fors kyrka i Eskilstuna i slutet av november. Fors kyrka ligger på söder, i den äldre delen av Eskilstuna och är en av de äldsta kyrkorna - lite snett och vint och ligger precis vid Eskilstuna-ån. Den närmaste familjen var bjuden till en vacker ceremoni vars höjdpunkt var när sopranen Helene Lundkvist sjöng "Himlen måste sakna en ängel" och "Det vackraste jag vet".
Gudföräldrar/faddrar blev Pierres systerson, Fabian och min syster Helena. En bra kombination tycker vi. Lite yngre och lite äldre och en av varje kön. Vi har försökt täcka upp alla Neos behov av framtida stöd utav andra vuxna än oss själva.
Prästen, Timothy Staiton och den trevliga kyrkvärdinnan gjorde ceremonin varm och enkel - de var både engagerade och otroligt rara som personer. Vi är nöjda. Det blev en minnevärd stund - kunde inte ha blivit bättre. Efteråt åt vi och fikade hos min syster som bor precis brevid kyrkan. Och förresten - Neo log under hela dopet - även efter "doppet"!
Tiden går fort
Foto: Vänster bild, Pia bloggen Mognamamman. Höger bild Room & Serve
Den 22 december är Neo fem månader gammal - vad tiden går fort. Han sitter bakom mig i sin lilla babysitter och tittat förtjust på fiskarna i akvariumet. Vi som hade tänkt att sälja det för att få mer plats i Neos blivande rum. Vi får nog tänka om.
På den första bilden är Neo en dag gammal och på den andra bilden är han tre och en halv månad. På den tiden har han dubblat sin vikt och vuxit femton centimeter till sina "ståtliga" 62 centimeter. Om två veckor ska han få sin andra vaccination och vägas och mätas igen. Spännande!
Jag är effektivt disträ
En gång la jag fjärrkontrollen i kylskåpet. En annan gång i smutstvätten. Man kan nog tro att jag är lite disträ men jag tror inte att det beror på att jag inte skulle ha allt inkopplat i hjärnkontoret. Jag tror att det beror på att jag är så förbannat effektiv - alltid.
Kattmat och handfat
När jag går förbi tvättstugan passar jag på att slänga i en tvätt - när jag ändå går förbi - och passar samtidigt på att kolla om katterna har mat i sina skålar (deras skålar står i tvättstugan). När jag ändå fyller på vatten i katternas vattenskål så ser jag till att torka av handfatet, locket på toastolen och rätta till handdukarna på krokarna.
Sortering till rabattkuponger
När jag sitter vid datorn passar jag på att rensa skrivbordet från alla papper. Och när jag ändå är igång med att plocka bort alla papper hamnar jag i läget att jag behöver sortera upp allt i olika travar: Pierres företagspapper, Neos papper, mina papper. Och mina papper är inte att leka med - jag har många papperskategorier. Blogg, idéer till eget företag, bra tips om resor, tips på bra resevagnar, rabattkuponger från Libero, Babyproffsen och Coop. ICA har ju börjat med rabattkuponger utifrån vad man handlar mest av. De rabattkupongerna får inte plats i plånboken så de hamnar oftast onyttjade - på skrivbordet.
Nu har jag fyllt på kattmat, tvättat handfatet, rensat kuponger och hann till och med installera en uppdatering i Windows till min laptop.
Men vart tog den där fjärrkontrollen vägen?
Röstprov pågår!
Neo har börjat "prata". Han testar sin röst i små tjut och joller. I morse blev han chockad efter att han tjutit så högt att jag höll på att få lock i öronen. Han låg och tittade på mig efter sitt "primaltjut" med en frågande blick som sa: "Var det där jag?" Hihihi!
Idag ska vi luncha med Elisabeth och Helena - två mästerbloggare som skriver främst om inredning. Du hittar länkarna här till höger i menyn.
Va härligt det är med bloggandet. Att få skriva av sig och dela med sig av det man tycker om.
Det kommer fler bilder här snart. Jag ska gå en snabbkurs hos min syster Helena - The Master of Blogg. Just nu blir de megastora. Sen tänkte jag lägga in lite bilder från vår resa vi gjorde i september och lite annat smått och gott.
Ha en skön dag i solen!
Mjölk i hjärnan eller bara hormonspel?
Som i morse - jag vaknade, gör i ordning Neos mjölkersättning, han äter klart. Jag passar på att värma en halv tub risgrynsgröt. Gosar in mig i soffan brevid Neo för att zappa mellan "Vakna med The Voice", "TV4 Morgonnyheter" och "Montel Williams show". Har ni sett mediumet Sylvia ´Brown som är gäst hos Montel? Det är läskigt hur snabbt hon svarar på publikens frågor om framtiden. Burr!
Hursom, när jag väl tar första skeden risgrynsgröt så smakar det - salt! Uäk! Så äckligt. Kanel och salt. Jag börjar fundera på vad som hänt. Är inte tallriken diskad? Var det salt på skeden? Har Bob tappat ett kar med salt i risgrynsgröten? Jag har inte läst något om ett salthaveri på Bob....
Efter ytterligare några sekunder ser jag som i slowmotion, sådär som ett fotografiskt minne fast med rörliga bilder, liksom. Jag ser hur jag tar saltkaret från hyllan och strör över gröten. Det var jag.
Vad är det som händer? Jag har aldrig i hela mitt liv haft på salt av misstag på min gröt. En del säger att man blir lite trög när man är gravid. Fast det har överbevistas i en ny undersökning där man kom fram till att gravida faktiskt presterar mer och är mer fokuserade när de väntar barn. Andra menar att man har massor med hormoner i kroppen - "mammahormoner". Och några menar att man får "mjölk i hjärnan" - allt blir lite dimmigt efter att man har fått barn.
Hmmm...jag vet inte vad som felas. Jag tar en till kopp kaffe och sköljer ner det sista av saltsmaken och funderar vidare.
Jag är ingen Cafè latte mamma
Jag erkänner - vissa dagar kommer jag inte ens ut genom dörren. Hahaha! Det är helt vansinnigt men sant. Att bara få komma in i duschen är vissa dagar en kamp.
Neo har aldrig varit en "sovande" bebis. Han föddes pigg och nyfiken på världen och har så förblivit. Vissa dagar har jag velat skrika: "Sooov!" Men nej, han sover när han är trött, det vill säga oftast bara 20 minuter i stöten.
Och då har jag inte tagit upp hans magproblem i början. Ojojoj...det är en historia för sig. Pust!
Nu börjar Neo bli så stor att han inte vill ligga i vagnen. Han är för liten för sittvagn. De gånger jag ändå har tagit mig ner på stan för en lunch eller fika får jag hoppas på att han sover eller så får jag sitta med honom i knäet. Hmmm...jag tycker det är "sådär". Inget stimulerande för Neo att vara hos mamma som bara försöker få honom att sitta fint när han vill stå. Och inget skönt för mig att försöka surpla i mig hett kaffe de minuter Neo sitter "fint".
Nej, jag tar en kaffe ibland, de gånger Neo är med pappa! Sååå mysigt att få vara "mammaledig" och bara sitta i lugn ro.
Och när jag är med Neo - då är jag med Neo.
"Häftigt att vara nykär och få barn"
Foto: Pia på bloggen MognaMamman
Våren 2007 hade jag brutit upp efter ett långt förhållande och njöt av att bara behöva tänka på mig själv och göra vad jag vill. Jag bodde själv i en perfekt lägenhet mitt i stan med två balkonger och öppen spis. Min hyresvärd, Eskilstuna Kuriren (ja, det är en tidning men de har faktiskt fem lägenheter som de hyr ut) , de stod för material och jag målade och tapetserade om hela lägenheten. Den blev så fin - här skulle jag bo länge!
Det tog två graviditetstester innan jag förstod
Jag träffade min nya kärlek, Pierre, samma höst. Efter ett par veckor fick jag erkänna för mig själv att jag var kär - förälskad upp över öronen. Nästan två månader senare börjar jag fundera på varför min menstruation inte kom som den ska. Jag köpte ett 2-pack graviditetstester för säkerhets skull men tänkte att jag nog bara var stressad, jag hade långa dagar till jobbet i Stockholm, upp kl 5.30 och var hemma vid kl 19. Vem blir inte ur balans av det?
De där strecken som ska bli blåa var jätteblåa - så blått det går att bli, mööörkblått! Men jag förträngde det hela och intalade mig att jag hade nog kissat för länge på provstickan. Jag berättade inget för någon. Tre dagar senare provade jag igen - och testet var lika blått denna gång. Jag fick en enorm ångest. Min första reaktion var att abort var det enda rätta för inte kan man väl skaffa barn efter ett två månaders långt förhållande?
Det fanns inga skäl att inte behålla barnet
Efter att jag hade talat om läget för Pierre (som faktiskt var helt lugn när jag berättade) bestämde vi oss för att känna efter i en vecka vad vi skulle göra. När veckan hade gått insåg vi att vi inte kunde ta bort vårt barn - vi ville behålla det och satsa. Ingen av oss hade barn sen tidigare och vi hade inga ursäkter för att göra ett annat val - förutom att vi hade känt varandra så kort tid.
Vara nykär har underlättat
För egen del har jag barn med världens finaste pappa. Han har stöttat och funnits för mig under hela tiden. Det är ganska häftigt att vara nykär och få barn. Fastän det många gånger har varit tufft med kolik och andra bebisbekymmer så är det supermysigt att vara tre. Sen är det säkert skönt att ha varit ihop i några år och känna varandra mer när man får barn. Jag har inget att jämföra med mer än att jag varmt rekommenderar att skaffa barn bara man är säker på sina känslor för varandra - oavsett hur länge man hållit ihop. För kärleken kan ta slut oavsett hur länge man har varit ett par.
Jag har lärt mig att det är ingen större idé att planera allt - saker och ting händer ändå. Det gäller att omfamna det som händer och se det positiva . Det är i och för sig inte så lätt alla gånger men när det gäller barn är det enkelt - barn är en gåva.
Jag är som en badboll med för lite luft i
Att bli mamma två månader innan 40-årsdagen var omvälvande. Den lilla jollrande skära klimpen som låg i min famn krävde plötsligt all min tid, kärlek och omvårdnad. Jag som var van vid att bara behöva tänka på mig själv och göra det jag kände för. Livet började minst sagt på ett nytt kapitel.
Jag som inte skulle ha några barn - livet var perfekt som det var. Jag kryper till korset och bekänner att jag har förvandlats från en karriärsinriktad, "projektledar"-person till en badboll med för lite luft i - jag är lika mjuk och rund utanpå som inuti. Här kommer jag att dela med mig av mina äventyr som "mogen" mamma och mitt nyfunna intresse - allt som kretsar kring barn.
Nu har det snart gått fyra månader sen min lilla son Neo föddes och han har utvecklats från en ständigt hungrig, sovande och bajsande liten varelse till en liten person som börjar upptäcka världen utanför "äta-sova-bajsa-bubblan". De senaste veckorna har Neo beundrat sina händer och sakta lärt sig att greppa saker. Sista veckan har han studerat sina fötter - jag kan bara ana vad som är på väg att ske...
Välkommen!
